Jag kom inte på vad jag skulle skriva, men eftersom ni vet lite om Suppan(Magic Suprice) så tänkte jag skriva om den lille ponny jag hade innan henne. Alltså Midskogs Dartanjang.

Dattan(som jag kallar honom) är en maxad nätt d-ponny jag hade på foder/till försäljning i ca 3 månder. Han är het, tittig, nervös och stark, han har även underbart psyke, är godhjärtad, ärlig och galet underbar. Dom första dagarna gick rent åt helvete. Han kunde inte skritta utan han taktade/småtravade hela tiden och han kunde ALDRIG slappna av. Men efter ett par dagar så märkte han att jag var lugn och då skrittade han och slappnade av till viss del. Inte helt då han hade 1 miljon saker att kolla på och bli rädd för. Vi tränade hur mycke som helst och för varje dag gick de bättre, jag hittade nya knappar och vi fann varandra. Vi hade motgångar men framgångarna betyder så mycke mer.

Dattan var den första häst jag haft sen Anisette åkte, så de var ju en del i mig som tog emot. Men han hjälpte mig verkligen och han fick mig att må bra. Även fast jag trodde att de aldrig skulle vara möjligt så Älskar jag honom. Han är en av de öppnaste hästarna jag vet, man smälter när man ser honom. Busiga mörka ponnyöron och ett sött utseende. Efter 3 månader och en dag åkte han, han var förändrad på bästa möjliga sätt. Han var lugn, men fortfarande pigg, lätt i munnen, inte alls lika nervös och de bästa av allt måste vara att han verkligen litade på mig.

När jag tänker på honom mår jag bra, jag mår inte dåligt direkt och gråter för vårat avslut var bra. Vi blev vänner, vi litade på varandra, vi kämpade tillsammans och vi hade kul. Visst, jag saknar ju verkligen honom, men jag ser honom som en god vän som hjälpte mig på rätt väg igen.

Vi kämpade i blod, svett och tårar för att komma så långt som vi kom på den korta tiden.

Vi kom inte hela vägen till toppen, men de räcker vännen. You made my life easier.









Massa bilder, men jag älskar bilder!