Framsteg
Var i stallet. Montana vill inte komma in, hon sprang iväg. Så jag fotade lite. Sen kom Ida och tog henne åt mig.
Jag gick ut från hagen med Montana medan Ida stod och höll i fölet. När jag stod uppe på vägen med en orolig Montana i höger handen, vred jag på huvudet och såg att Emil stod i grinden med ett stressat 7 månaders föl runt sig. Emil lyckades inte fånga fölet, fölet sprang igenom tråden och tog tråden med sig. Tråden släppte staketet efter ett tag och fölet kom framspringandes till mig och Montana. Emil och Ida fångade in det chokade fölet och Karin kom ut och hjälpte till att sätta upp en ny tråd.
Samtidigt som de fixade med hagen gick jag och Montana sakta men säkert bort mot paddocken.
Hon var stressad och jag var rädd. Att hålla i ett sånt mäktigt och stort djur när instinkterna tar över, det är skrämmande.
Vi gick i paddocken, halkade flera gånger på väg dit. Hon gnäggade om och om igen. Högljutt, det tjöt i mitt huvud, ont gjorde det. Inte ont för volymen, ont för att de måste slitas isär, mor och dotter. Jag ser det i mitt människoperspektiv och det hade varit omöjligt, aldrig. Utan mamma, det hade aldrig funkat.
Efter många skrittvarv i paddocken lugnade Montana ner sig. Jag strök henne försiktigt längs halsen, hon var fortfarande okontaktbar, som i en annan värld.
Jag var som sagt rädd och frustrerad. Jag lät det gå ut över Montana, usch på mig. Jävla mig. Jag puttade på henne och ryckte i hennes grimma, fan.
Fel, det insåg jag. Struntade i hur det gick. Lät oss vara. Gjorde lugna övningar, backa lite gå fram. Bara gå, backa. Stå stilla, gå.
Hon slappnade av, hon lugnade sig. Jag slutade, vi gick tillbaka till hagen. Mitt leende har funnits inuti mig hela kvällen, hon lugnade ner sig. Samtidigt som min blick är frustrerad och arg, arg på mig själv. Fortfarande jävla mig.
Megalång text, men det behövdes. För min skull. Samma text här som på bdb, samma meningar. Nu kommer hagbilder:
Fölis :)
Mer fölis!
Unna
sjukt söta Lilla Gubben (sk Grisen)
Blev inte så mycket bilder på Montana, vet inte varför, blev bara inte det.
Jag gick ut från hagen med Montana medan Ida stod och höll i fölet. När jag stod uppe på vägen med en orolig Montana i höger handen, vred jag på huvudet och såg att Emil stod i grinden med ett stressat 7 månaders föl runt sig. Emil lyckades inte fånga fölet, fölet sprang igenom tråden och tog tråden med sig. Tråden släppte staketet efter ett tag och fölet kom framspringandes till mig och Montana. Emil och Ida fångade in det chokade fölet och Karin kom ut och hjälpte till att sätta upp en ny tråd.
Samtidigt som de fixade med hagen gick jag och Montana sakta men säkert bort mot paddocken.
Hon var stressad och jag var rädd. Att hålla i ett sånt mäktigt och stort djur när instinkterna tar över, det är skrämmande.
Vi gick i paddocken, halkade flera gånger på väg dit. Hon gnäggade om och om igen. Högljutt, det tjöt i mitt huvud, ont gjorde det. Inte ont för volymen, ont för att de måste slitas isär, mor och dotter. Jag ser det i mitt människoperspektiv och det hade varit omöjligt, aldrig. Utan mamma, det hade aldrig funkat.
Efter många skrittvarv i paddocken lugnade Montana ner sig. Jag strök henne försiktigt längs halsen, hon var fortfarande okontaktbar, som i en annan värld.
Jag var som sagt rädd och frustrerad. Jag lät det gå ut över Montana, usch på mig. Jävla mig. Jag puttade på henne och ryckte i hennes grimma, fan.
Fel, det insåg jag. Struntade i hur det gick. Lät oss vara. Gjorde lugna övningar, backa lite gå fram. Bara gå, backa. Stå stilla, gå.
Hon slappnade av, hon lugnade sig. Jag slutade, vi gick tillbaka till hagen. Mitt leende har funnits inuti mig hela kvällen, hon lugnade ner sig. Samtidigt som min blick är frustrerad och arg, arg på mig själv. Fortfarande jävla mig.
Megalång text, men det behövdes. För min skull. Samma text här som på bdb, samma meningar. Nu kommer hagbilder:
Fölis :)
Mer fölis!
Unna
sjukt söta Lilla Gubben (sk Grisen)
Blev inte så mycket bilder på Montana, vet inte varför, blev bara inte det.
Kommentarer
Trackback
