Suppan åker på söndag, jag åker på fredag så sista dagen jag får träffa henne är torsdag. Det känns hur surt som helst, vill bara gråta. Men jag orkar inte ens det, är bara så ledsen. Men jag visste att detta skulle hända, så nu får man väl bara vara stark och försöka se allt det fina istället. Jag fick en fin vän som jag fick 6,5 månad med, och det är jag otroligt tacksam för. Önskar bara jag insett vad denna lilla häst betyder för mig för länge sen.