När jag kom till stallet igår var det lilla stallet dimmigt av ånga och jag möttes av en uppstressad, svettig och gnäggandes Montana. I det större stallet möttes jag av ett lika uppstressat föl. Det går inge vidare med att separera mor och dotter..

Ägaren till stallet hjälpte mig att ställa in Montana i det större stallet igen och efter ett tag var både mamma och barn lugna. Jag iordning Montana och hade en riktig mystund med hennes huvud i knät.

Väl ute med sadel, träns (och fruktansvärt gummiband..) och reflexer gick vi till ängen och red där i ljuset av paddockslamporna. Kunde gått bra och kunde varit väldigt mysigt, men icke sa Nicke. Hon var helt uppjagad, kunde inte stå stilla en sekund och lyssnade knappt på tygeln och så fort jag gav henne efteregift började hon trippa eller springa snabbare. Hon körde sig slut genom att aldrig vila när jag bad henne. Ridpasset blev en halvtimma.
När jag satt av var hon minst lika vild som när jag red, trippade och sprang. Hon sprang även fast jag aldrig bad henne, jag gjorde henne inget ont. Hon bara sprang..
Mamma tyckte att nästa gång jag rider skulle jag bara skritta på långa tyglar i 45 minuter, för att få henne att känna sig lugn. Så 2 veckor framåt ska jag bara skritta eller promenera längs vägarna.

Efter ridturen var hon jätte mysig, underbara hon. Om jag bara fick lov att mysa med henne, om det vore det enda jag var där för att göra så vore jag mer än glad.

Obs!: Jag skyller inte på henne på något sätt, jag tar på mig alla fel.