Allting, allting känns bra med Montana. 
Förut kunde jag inte rida henne, hon sprang ifrån mig och stressade upp sig. 
Förut avskydde hon när jag tog fram repgrimman och hon sprang ständigt ifrån mig i både lösarbetet och på linan. 
Förut fick jag vänta i en halvtimma innan jag kunde fånga in henne i hagen.
Förut sprang hon runt i boxen varv efter varv och gnäggade höljutt efter sitt föl.

Nu kan jag rida henne, både ut och i paddocken. Hon går till och med hyfsat emellan åt.
Nu tycker hon om och njuter av att stå med repgrimman i paddocken och springer efter mig och stutsar fram och tillbaka ihop med mina rörelser.
Nu kommer hon ibland frivilligt in till mig från hagen.
Nu kan hon stå lugnt i boxen trots att fölet står ute i hagen.

Framgång, that's what I call it, success.

Underbara och älskade häst. Min fina!